Jo, det var det här anarkistiska… Vad jag menar egentligen. Och på vilket plan det utspelar sig. Och egentligen kan jag inte skriva idag heller men jag skriver ändå. Jag har inte kunnat skriva på länge men låter jag bli och väntar tills jag kan så händer inget alls och det vete fan om inte det är sämre än halvdålig text. Finns det en bloggnorm? Eller kanske flera? Måste det se ut på ett särskilt sätt? Eller åtminstone fortsätta att se ut som det gjort innan? I vilket fall som helst, det anarkistiska… En del av det är hur jag förhåller mig till människor omkring mig. Det finns de som kallar det relationsanarkism. Och även om det finns många som lever så som tycker att det är ett jobbigt ord eftersom det förknippas med anarkism och därför skräms så tycker jag att det precis beskriver vad det handlar om. Att inte styras av normer för hur relationer får se ut. För det är ju självklart hur det ”ska” vara…. Ofta får jag frågan : ”Än du då? Har du någon?” För det ”ska” man. Ha nån. Har man nån är det bra och lyckat och nåt att gratulera. Har man det så är man i hamn och ”färdig”. Har man inte det så är det självklara att söka. ”Vad söker du?” Påstår man att man inte söker utan är tillfreds med att vara singel så är det få som tror en. Och man känner ”synd-om-energin” bakom de uppmuntrande svaren. Att förhålla sig relationsanarkistiskt krånglar till det hela. En smula. Eller varför inte en hel jäkla kaka. För på frågan om man har nån så går det inte att svara varken ja eller nej. För man ingår inte i systemet överhuvudtaget. Så ofta fegar jag ur, förenklar och säger nej. Men det är ju inte sant…. för det har jag! När nån frågar ser jag dem i mitt inre. Människorna som står mig nära. Som jag älskar djupt. Som inte kan defineras och kallas partners, pojkvänner, vänner, flickvänner, kk eller liknande. Visst är det ibland krångligt att inte leva och tänka i samma normsystem som de flesta andra. Självklart är det det. Men jag funderar allt mindre över det. Vad skulle det hjälpa? Det här är jag.
Jag är en människa som älskar och älskas. Som uttrycker den kärleken på olika sätt med olika människor. Och jag kan inte definiera det snävare än så. Så relationer har jag. Ja då….
Eller….. Har? I detta ordet ”har” ligger inbyggt ett status quo, en stiltje och något konkret redan format. Fastslaget. För att älska och älskas och hela tiden skapa och röra sig relationellt i förhållande till andra…. är ”har” ett adekvat uttryck? Det känns allt mindre så. När de frågar om jag har en relation och undrar om jag är singel eller inte, då ser jag dem, människorna jag älskar och älskas av. Men jag HAR dem inte. Jag står i relation till dem. Så är det. Allt ifrån närmaste nära och vidare ut i cirklar som böljar och förändras över tid. Och alltsammans är mycket mycket levande. Och djupt och starkt och nära.
Men inte helt lätt att förstå kanske……..”Det är hon som inte kommer få uppleva en livslång, jämställd, osjälvisk kärleksrelation.” Så slutar en blogg som jag hittade som kommenterar en intervju med en relationsanarkist. Förundrat inser jag återigen hur olika man kan tänka! Och jag som strävar efter att förhålla mig så anarkistiskt som möjligt i alla mina relationer bl.a. just för att jag vill ha livslånga, jämställda, osjälviska kärleksrelationer…..
Anarkistvardag's Blog 