Ryska bögar och dansbandsmoms

Kanske höjer du på ögonbrynen. Kanske mår du lite illa av att jag kombinerar de båda i samma mening. Kanske tycker du att jag har gått åt helvete för långt i min galna jämförelse. Kanske tycker du tvärtom att de båda är icke-frågor? Att jag borde ägna mig åt viktigare saker, som miljöförstöring? Eller dyra bensinpriser och vargjakt?

De här båda sakerna har diskuterats på min FB-vägg de senaste dagarna. De flesta, men långt ifrån alla, tycker att dansbandsmomsen är en icke-fråga men att vi måste agera när det gäller rysk hbtq-politik. Andra skiter väl i ryska bögar men tycker att det är jävligt orättvist att Maidens biljetter har en moms på 6 procent och Lasse Stefanz hela 25.

Men… ser ni den gemensamma nämnaren? Båda handlar i grunden om utifrån satta regler och gränser, grundade på åsikter som omfattas av någon annan än den som drabbas av dem. Böghatarna och ekonomerna är övertygade om att de har rätt. Arga Maj-Britt som älskar att dansa och den misshandlade Sergei som fått sin käke söndersparkad för att han älskar ”fel” människa förstår absolut inte deras argument.

Ser ni? Förstår ni? Mängden lidande skiljer sig rejält åt men godtyckligheten i gränser satta av andra än de som drabbas av dem är exakt densamma.

Det är därför jag är anarkist.

Annons

Ord från kojan

Jag vill skriva! Nu! Måla också men skriva först. Kreativiteten maldes ner och stängdes in i en stressad flyttlåda och jag har mest existerat ett tag. Så på trappan till min koja i utsikten över den igenvuxna dammen och bland fågelberättelser började sakta något växa. En liten liten rörelse i allt det stilla. Och efter helgens trädgårdsfest i Sibbarp har den lilla rörelsen vuxit sig stormig. I alla fantastiska möten och återseenden, ögon och leenden, kramar och musik och eld och en eftermiddag som blir en kväll som blir en natt som blir en gryning som blir en morgon och en lycklig längtan till uttryck, har jag hittat tillbaka. Och nyss hittade jag ord för var jag är, ord som jag skrev för en par år sen som passar jäkligt bra nu och som jag tycker om och därför väver in här.  

 

”Jag har i några dagar tänkt skriva en lite försiktig dagbok om att jag så sakta hör tonen i världen igen… den som varit så tyst så länge…. skriva om en sakta vaknande känsla av tillit och att Faktiskt Må Bra! Korta stunder må väldigt väldigt och geniunit (äh… skriver så fort så fingrarna snubblar *s*)  g e n u i n t  BRA!! Om att igen kunna måla…Jag har målat en tavla som heter ”Tre hjärtan och en längtan” som jag älskar mer o mer (tänk Dali och O’Keeffee och nåt jäkligt obestämbart) ….om att lära sig tova och i bästa tuvstarr-stil strax lämna det traditionella och så-gör-man och experimentera hejvilt! Ni skulle se armbandet som jag totat förlåt tovat ihop o som hemslöjden nog skulle gråta över… och det håller säkert inte lika bra för man borde inte kasta hundratals års erfarenhet överbord men jag skiter faktiskt i det för det var så himla roligt och jag tycker om resultatet.

Men… som man snart märker…. jodå det är bobhanssonvarning på texten för det stilla och försiktiga får fan inte plats idag utan himlarna har öppnat sig och jag kan inte sitta still! Och so what om det kraschar igen…. jag är lycklig NU!!! Himlen är blå, barnen sitter inte i nån sjö alls, och jag har massor av energi så jag skriver sånt till människor som jag tänkt men inte kunnat få ut för skrivkrampen har tillfälligt släppt! Och de undrar nog ”var kom DET ifrån? Skitsamma… jag vill dela med mig! I mina ögon har jag glädje och förväntan och i min hand har jag hela världen…. ”

 

SÅ är det….. Precis så!

Ibland ser inte hjälpen riktigt ut som en väntat sig…. :-)

Jag satt lite illa till. Världen krånglade en del. Och jag skrev den förra texten, med lite allvar och en del ironi och väldigt mycket humor. En bra mix att förhålla sig till världen i. Och i orden fanns också någonstans en tillit till att det fanns en väg. Och visst fanns det det! Men inte i form av jobb eller sjukskrivning eller tipsvinst eller andra materiella sätt att hyfsa till en situation. Jag fick något mycket större och bättre än så. Jag fick de här orden. Och jag vill dela dem med dig:

 Ditt liv är inte där du bor och det du jobbar med eller är arbetslös ifrån. Ditt liv är inte heller din familj eller ditt utseende. Inte din avundsvärda karriär eller din körda tenta. Det är inte din krockade bil eller nyrenoverade sommarstuga. Ditt liv är det i dig som svarar den där bleka vintersolen som är på väg upp bakom slitna träd och sveper in dig och världen i ett nästan omärkligt leende. Ditt liv är det som tar andan ur dig när samma sol får himlen och havet att brinna i en makalös solnedgång. Ditt liv är det i dig som svarar den genomträngande helt oskyddade blicken från spädbarnet i vagnen på tunnelbanan. Större delen av dig vill komma undan, men i dig finns också en liten del som vill stanna i de intensivt blå ögonen och mötas. Det är ditt liv. Ditt fysiska hjärta hör inte till ditt liv. Det tickar troget på i din livssituation tills den dag kommer då det gjort sitt. Hjärtat i ditt liv slår lugnt och stilla och evigt och ibland också i takt med ditt fysiska. När din livssituation är outhärdlig och allt i din kropp och dina tankar skriker av smärta och vrede och vanmakt. När du vill bort och ut och slippa ifrån. Då är det inte ditt liv du vill fly ifrån. Inte ditt liv som är för tungt. Ditt liv är det som bär dig igenom din livssituation och också bortom den. Ditt liv är precis här och just nu och helt fantastiskt.

Till gud.

Hej Gud!

Har du tid en liten stund? Jag vill bara be om ursäkt för att jag tvivlade på dig igår. Men du får förstå att det var svårt att lita på att allt var i sin ordning när jag insåg vad det där utförsäkrandet innebar. Att bli av med både bostadstillägg, pension och få halverad ersättning över en natt trots att jag strax ska börja arbetsträna och försöka ta mig tillbaka till jobbet kändes lite hårt. Det var svårt att acceptera att jag förmodligen efter sju års slit ändå går i konkurs och har kämpat förgäves. Men det är några veckor kvar och jag kom på att du gör såna där mirakel ju! Så nu skulle jag vilja be dig om ett sånt. Tack på förhand!

Och var snäll och förlåt Fredrik Reinfeldt för han vet absolut inte vad han gör! Och ta för din och alla vår andras skull av honom den där boken av Orwell, du vet ”1984”, som han måtte ha läst, älskat och uppenbarligen helt missförstått. Han har nog inte begripit att det är satir utan måtte verkligen tro på det där nyspråket som gör det möjligt för fredsministeriet att föra krig. Hur ska man annars tolka överskriften till regeringskansliets text: ”Stöd till personer som lämnar sjukförsäkringen”. För om det vore möjligt så skulle jag välja att inte lämna utan stanna kvar i den lite lite till. Och det som arbetsförmedligen beskriver som erbjudande känns faktiskt lite mer som orwellska för ett halvruttet och inte särskilt hållbart halmstrå att hålla i med en pistol mot pannan. Ett sånt där erbjudande man inte kan motstå liksom du vet. Och han är förmodligen lycklig över att ha förvandlat så många sjuka till arbetssökande genom nåt så enkelt som att byta ut orden. Men gud hjälpe oss om han får förvandla fler saker. Och det är ju du som är gud så tar du inte av Fredrik boken så lär du få ännu mer att göra än vad du redan har.

Tack gud för att du gjort mig så grymt envis och gett mig förmågan att alltid börja om och hitta utvägar. Tack för att du gjort mig så outhärdligt enerverande positiv. Och tack för den där solen du visade mig i morse när jag var ute med hunden. Stor och tung och varm och förvånansvärt strålande strax ovanför trädtopparna. Det var fint… Och för att jag äntligen fick den där dyrare medicinen som jag slipper bli sjuk av! Det var jättesnällt av dig! Det ska nog ordna sig det här. Men glöm inte det där miraklet! Och krånglar det till sig så säg till så ska jag försöka hjälpa dig. För det är så man gör…. hjälper varann….

Kram!
Eva

Om att ha någon…..

Jo, det var det här anarkistiska… Vad jag menar egentligen. Och på vilket plan det utspelar sig. Och egentligen kan jag inte skriva idag heller men jag skriver ändå. Jag har inte kunnat skriva på länge men låter jag bli och väntar tills jag kan så händer inget alls och det vete fan om inte det är sämre än halvdålig text. Finns det en bloggnorm? Eller kanske flera? Måste det se ut på ett särskilt sätt? Eller åtminstone fortsätta att se ut som det gjort innan? I vilket fall som helst, det anarkistiska… En del av det är hur jag förhåller mig till människor omkring mig. Det finns de som kallar det relationsanarkism. Och även om det finns många som lever så som tycker att det är ett jobbigt ord eftersom det förknippas med anarkism och därför skräms så tycker jag att det precis beskriver vad det handlar om. Att inte styras av normer för hur relationer får se ut. För det är ju självklart hur det ”ska” vara…. Ofta får jag frågan : ”Än du då? Har du någon?” För det ”ska” man. Ha nån. Har man nån är det bra och lyckat och nåt att gratulera. Har man det så är man i hamn och ”färdig”. Har man inte det så är det självklara att söka. ”Vad söker du?”  Påstår man att man inte söker utan är tillfreds med att vara singel så är det få som tror en. Och man känner ”synd-om-energin” bakom de uppmuntrande svaren. Att förhålla sig relationsanarkistiskt krånglar till det hela. En smula. Eller varför inte en hel jäkla kaka. För på frågan om man har nån så går det inte att svara varken ja eller nej. För man ingår inte i systemet överhuvudtaget. Så ofta fegar jag ur, förenklar och säger nej.  Men det är ju inte sant…. för det har jag! När nån frågar ser jag dem i mitt inre. Människorna som står mig nära. Som jag älskar djupt. Som inte kan defineras och kallas partners, pojkvänner, vänner, flickvänner, kk eller liknande. Visst är det ibland krångligt att inte leva och tänka i samma normsystem som de flesta andra. Självklart är det det. Men jag funderar allt mindre över det. Vad skulle det hjälpa? Det här är jag.
Jag är en människa som älskar och älskas. Som uttrycker den kärleken på olika sätt med olika människor. Och jag kan inte definiera det snävare än så. Så relationer har jag. Ja då….

Eller….. Har? I detta ordet ”har” ligger inbyggt ett status quo, en stiltje och något konkret redan format. Fastslaget. För att älska och älskas och hela tiden skapa och röra sig relationellt i förhållande till andra…. är ”har” ett adekvat uttryck? Det känns allt mindre så. När de frågar om jag har en relation och undrar om jag är singel eller inte, då ser jag dem, människorna jag älskar och älskas av. Men jag HAR dem inte. Jag står i relation till dem. Så är det. Allt ifrån närmaste nära och vidare ut i cirklar som böljar och förändras över tid. Och alltsammans är mycket mycket levande. Och djupt och starkt och nära.

Men inte helt lätt att förstå kanske……..”Det är hon som inte kommer få uppleva en livslång, jämställd, osjälvisk kärleksrelation.” Så slutar en blogg som jag hittade som kommenterar en intervju med en relationsanarkist. Förundrat inser jag återigen hur olika man kan tänka! Och jag som strävar efter att förhålla mig så anarkistiskt som möjligt i alla mina relationer bl.a. just för att jag vill ha livslånga, jämställda, osjälviska kärleksrelationer…..

Sahlin och Fredrik

Ska man skratta eller gråta…. Sverigedemokraten Kent Ekeroth och jag verkar ha nåt gemensamt… Fast tvärtom om ni fattar. Han försöker få alla svenskar att förstå allvaret i det stora osynliga hotet om islamistiskt övertagande och svenskhetens utplånande. En struktur och ett hot som inte finns. Jag försöker peka på den patriarkala struktur som jag så tydligt ser och som styr oss alla i olika grad oavsett om vi är medvetna om den eller inte och fascinerande skrämmande förtvivlat många säger att den inte finns! Under första hälften av mitt liv begrep jag inte vad feministerna tjatade om. Vaddå förtryck och kvinnokamp? Jag var väl inte förtryckt? Jag levde i Sverige i jämställdhet och var precis lika mycket värd som alla andra. Så flyttade jag till Tyskland, gifte mig och blev feminist. I den ordningen. Tyskland fick ett världskrig i vägen för utveckling och hade uppenbarligen inte hunnit lika långt som Sverige vad gäller jämställdhet i samhället rent generellt. För skillnaden var precis tillräckligt stor för att jag skulle bli medveten om den. Jag blev reducerad, osynlig och med tiden rätt så förbannad. Inte ens mitt namn fick jag behålla. Jag var ”Frau Michael Melchior”. Eva fanns inte längre i det offentliga rummet. Vänner berättade att i ansökningar till universitetet skulle faderns titel anges. Modern var tydligen inte så viktig. Och fadern tillräckligt viktig för att styra sina barns utbildningsmöjligheter. Och det fanns mycket mycket mer. Det här var inte 50-tal utan i mitten av 80-talet. Men de flesta tyskar såg det inte och kände sig inte förtryckta. Efter några år flyttade jag hem till Sverige. Och såg… Har man väl blivit medveten om det som så många skäller för inaktuellt 70-tal och förlegat, nämligen könsmaktsordningen, den patriarkala strukturen och de normer som styr vad vi gör, säger, tänker och känner, så är det helt omöjligt att undgå att lägga märke till det. Tusentals små och stora saker. Varför heter de Mona och Reinfeldt istället för Sahlin och Fredrik? Oprah och Letterman? Det handlar inte om vem som är mest förtryckt, om det är killar eller tjejer som mår sämst. Det handlar om att vi alla lever i en osynlig struktur som begränsar och styr oss på olika sätt. För mig är det så tydligt så jag glömmer att det inte är det för andra. Jag har sett delar ur den uppenbarligen utmärkta filmen ”Tusen gånger starkare” och när det skulle bli debatt om den ville jag höra vad som sades. Och blev alltmer förvånad och arg. Istället för debatt om hur vi ännu mer ska medvetandegöra det som filmen visar, så diskuteras om någon överhuvudtaget är offer och i så fall vem! Så diskuteras om könsmaktsordningen är ett påhitt eller åtminstone helt förlegad. Man häpnar! Och jag får hela tiden försöka komma ihåg att jag ju VET att man kan leva så, att inte se. Jag minns ju det. Men jag trodde att vi kommit längre! För en par år sen satte jag ”Egalias döttrar” i händerna på min tonårige son. Jag fick tillbaka den med orden: ”Jag önskar nästan att jag aldrig läst den….”

Någon och kriget

Det här liknar mest falsk marknadsföring hittills. Var är anarkismen? Och de konkreta åtgärderna som skulle undersökas? Beskrivningen beskriver dåligt innehållet. Men jag antar att allt har sin tid. Och intentionen finns ju där. Men allt är rätt mycket som vanligt. Det mesta händer i mitt huvud. För jag har skrivit flera blogginlägg. I huvudet. Och ändå så HAR jag förmågan att agera. Jag känner mig lite som jag gjorde på en filosofi-föreläsning för några år sen. När studierektorn (tror jag det var) kommer in och berättar att ämnesrådet på institutionen, och därigenom också studentinflytandet och kommunikationen mellan studenter och lärare, knappt existerade. Han vädjade om representanter och engagemang. Och jag minns så väl hur jag tänkte att Någon absolut borde engagera sig. Sedan slog det mig att bland alla Någon i det rummet var jag själv precis lika mycket Någon som de andra och därför också måltavla för min egen åsikt. Den insikten gjorde det helt omöjligt att fortsätta som om inget hänt. Insikten var så omvälvande så jag minns faktiskt inte riktigt om jag räckte upp handen, gick upp på institutionen och sa till, gick på första mötet eller hur det hela faktiskt konkret gick till. Nästa minnesbild är att jag sitter där på ämnesrådsmöte och försöker se ut som om jag vet hur man gör. Jag hade ju ingen erfarenhet så det var verkligen fake it ‘til you make it! Jag är inte så säker på att min insats var banbrytande men jag gjorde större nytta genom att alls vara där än inte. Och det var banbrytande i mitt eget liv. Jag upptäckte egenskaper hos mig själv som jag inte visste att jag hade. Där är jag nu, jag sitter och är Någon som borde agera! Men uppenbarligen behöver jag en studierektor som knackar på och berättar vart jag ska gå… För jag har massor av tankar, vilja och engagemang men ingenstans att göra av det. Jag anar att jag inte är ensam om det. Landets alla studierektorer! Förena er! Och knacka på… ni som kan erbjuda ett forum… så kommer vi som kan följa så gärna att följa er. Åtminstone en av oss.

Gärna en studierektor i lingvistik! Jag börjar förstå hur enormt viktigt språket runt omkring oss är just nu. I hur hög grad det påverkar oss hela tiden. Utan att vi märker det. Ordet ”skattetryck” jämfört med ”skattenivå” t.ex. I en debatt där det första ordet används istället för det mer relativa känslobefriade ”nivå” så har de som vill sänka trycket ett rejält övertag oavsett vad som sägs förövrigt. Ordet i sig är ett argument. Och ordet ”massinvandring” t.ex. Som allt fler verkar använda. Även de som är för öppna gränser och inte är ett dugg främlingsfientliga. Om det ordet används i en debatt så har rasismen flyttat fram sina positioner även om alla utom en är antirasister. Jämför orden massinvandring och immigration. Blunda och tänk ”Vi har ingen massinvandring”. Vad ser man? En massa folk som bortom all kontroll väller in över gränserna? Det är inte alls samma känsla i immigration. Det är en enorm skillnad på att diskutera huruvida vi har massinvandring eller inte jämfört med att prata om hur stor immigrationen är. Och det oförargliga lilla ack så viktiga ordet ansvar. Åkesson återkommer ständigt till detta ”Vi tar ansvar”. Vad han också säger med det är att det finns några andra som inte gör det…. Sverigedemokraterna verkar ha två lägen…. dels det återhållsamma ordknappa men skickligt utvalda som säger väldigt mycket mer än orden och försätter ”de andra” i underläge som emellanåt är likt kvicksand… Och dels de svepande känslomässiga brinnande talen som exempelvis Kent Ekeroth höll under landsdagarna i Ljungbyhed förra året. Där tonen ligger på och nästan över gränsen för hets mot folkgrupp. Men i krig och kärlek… Kent befinner sig i krig. Ett krig som han som han själv säger ”inte har startat”. Arg och rädd och mycket medveten om situationens allvar står han och håller ett tal som målar upp en bild av att Sverige just nu i smyg invaderas av kvinnofientliga, sexgalna, maktfullkomliga extremister som har som mål att utplåna oss svenskar. Man kan tycka vad man vill om den bilden men Kent tror på det! Och människor som drivs av en stark övertygelse ger ett trovärdigt intryck och får andra att tro på det man säger. Vi andra blinda vilseledda dumskallar förstår inte hur allvarligt det här hotet är så Kent och hans kompisar har åtagit sig den otacksamma uppgiften att försvara oss och rädda Sverige och svenskarna undan hotet om utplåning. Till och med jag som ser igenom hans retorik och vet att han har fel får en känsla av obehag. Efter talet stod alla åhörarna upp och applåderade. Och isklumpen i min mage kommer sig av lika delar att Kents rädsla smittat av sig och det faktum att Kent och några av de som applåderade idag sitter i riksdagen.

Hur hanterar man en människa som Kent? Genom att angripa honom? Gör det honom lugnare? Eller är det för honom bara ytterligare ett slag i det pågående kriget? Ett krig som vi andra omöjligt kan vinna eftersom vi inte ens deltar i det? Anti-rasisterna då, som för krig mot rasismen? De kan inte heller vinna eftersom det är ett helt annat krig…. Kent försvarar inte en idé. Han slåss för sitt liv, sitt land och sina barn och barnbarn. Så jag vet inte riktigt hur jag ska hantera Kent. Men däremot tror jag på att bland det mest effektiva för att minska den skada hans krig gör, är att på punkt efter punkt desarmera och avväpna honom. Att ge de som lyssnar på honom möjlighet att reflektera och förstå mekanismerna och vad som händer. Bemöta argument och ta ner diskussionen på jorden. Konkretisera och ge fler infallsvinklar. Slå hål på det han säger. Visa att slagfältet inte finns och hotet inte existerar.

Jag tror att det var främst därför som SD marcherade ut ur kyrkan under Eva Brunnes tal. För att de inte hörde hennes ord om vikten av att protestera mot rasism. Om att ta ställning för alla människors lika värde. De är ju inte rasister? Då håller de väl med henne? Men de är så färgade av sitt krig att de kände sig angripna. Tolkade ett fredsbudskap och evangelium sprunget ur de kristna värderingar de säger sig värna, som en krigsförklaring. Och i krig och kärlek….. Att försvara sig står över både en ev. kränkning av kungen, ge ”fel” budskap till omvärlden och bryta mot tunga traditioner. Och jag tror att de ibland har svårt att förstå att inte vi andra ser det. Lika svårt som vi har att förstå att inte sverigedemokraterna ser det VI ser….

Bestulen

Jag lever i ett land som står på tröskeln till att börja anpassa sig till ett synsätt som innebär att jag och många av mina vänner är mycket mindre värda än andra. Ett land med dörren öppen till officiellt sanktionerade skillnader i människovärde. Det hände i andra länder. Det såg omöjligt ut men det hände i Danmark. Och det kan hända här. Trots facit i hand kan det hända här. Jag lever och tänker  relationsanarkistiskt vilket ger konsekvenser som det ”nya” partiet anser är ett hot mot trygghet och stabilitet. Det är bland annat den delen av min anarkistiska vardag jag tänkte skriva om här. Den relationsanarkistiska. Så kom Valet emellan. Och mycket blev annorlunda. Saker som jag även om jag förutsåg att SD skulle komma in i riksdagen inte alls kunde föreställa mig.

Som stölden av min självklara känsla av att lugnt stiga in i en tunnelbanevagn och sätta mig oavsett vem som redan sitter där. På måndagen efter valet åkte jag in till city. Redan på roslagsbanan kändes det annorlunda. Jag ville att kontrollanten skulle veta att jag inte var en av dem som ansåg att han skulle åka ”hem”. Så jag antar att jag såg vänligare ut än vanligt. Inte nåt att hetsa upp sig över kanske… Men inget var längre självklart. Jag hade blivit medveten om en skillnad som jag inte reflekterat över innan. Den känslan växte sig allt starkare under resan. Och så kom jag fram till Tekniska Högskolan och ska gå in i tunnelbanevagnen. Där sitter hon. En liten, tyst och mörkhyad kvinna klädd i slöjor. En troende muslim. Hon sitter och ser allvarligt ner i sitt knä. Och jag vill så förtvivlat gärna att hon ska veta att jag inte är en av de 5% som inte vill ha henne här! Dagen innan hade jag inte funderat alls i den situationen utan bara noterat att hon satt där o det hade inte varit nån som helst skillnad om hon varit emo, svensson, muslim eller japan. Jag hade gått in o satt mig på en tom plats. Nu var ingenting självklart! Skulle jag sätta mig nära för att signalera att jag är en vän? Långt ifrån för att inte vara ett hot? Gå fram o berätta att jag tycker om att hon finns? Att hon är välkommen? Titta på henne eller låta bli? Jag hade velat ha en skylt där det stod vem jag var. Är jag verkligen ensam om att känna så här? Över en natt har nationalisterna stulit min känsla av enkel självklarhet. Och jag avskyr det!

Demonstrera eller inte demonstrera, det är frågan…

Ja, ska man demonstrera eller inte. Det kändes grymt skönt att så konkret få visa var jag står, där på Sergels Torg. Att se alla andra som också tycker nåt annat! Det kändes bättre att stå där med så många andra än att sitta ensam hemma framför datorn och tycka. Det känns mindre bra att såna manifestationer så ofta präglas av känslor och upprörda skyltar och körer som handlar om att kasta ut och krossa. Och det är väl just det där, att det ”kändes” och ”känns”. En stor folkmassa som styrs och präglas av känslor kan vara rätt vanskligt. Och också kontraproduktivt. Samtidigt hör jag hur den ena sverigedemokraten efter den andra säger att: ”Det lugnar sig snart, allt kommer att normaliseras och då kommer vi att kunna föra fram vår politik. Svenska folket har röstat fram oss.” Men 95 % har ju röstat på nåt annat? Siffror är siffror och rätt abstrakta. Kan argumenteras bort. Tusentals människor som faktiskt står där är svåra att bortse ifrån. Då är det svårt att hävda att man har svenska folket bakom sig. Eller lättare att hävda att man har det beroende på vilket läger man befinner sig i. Den 4:e oktober kommer det förmodligen att samlas en väldig massa arga människor vid riksdagshuset. Om det är en högljudd och våldsam mobb så är jag inte säker på att jag är för det.

Men alternativet? Att det inte är nån alls där? Att sverigedemokraterna kan hävda att: ”Titta, nu är det ju lugnt, nu ska vi arbeta för en förändring, och vi har svenskarna med oss.” Nej, det känns inte heller bra! Inte bra alls! Att de andra partiledarna kan börja fundera lite över vad svenska folket egentligen tycker och kanske lite nånstans börjar glida…. de vill ju vinna nästa val… Helst skulle jag vilja att så många som möjligt bara ställer sig där och visar att de finns. Inga rop och inga plakat. Utom ett. ”Vi tillhör de 95% som röstat på nåt annat!” En enorm och tyst folkmassa som är svår att förhandla bort. Det vore mäktigt.

Ut med Åkesson och in med Nalle Puh!

Den här dagen såg inte ut som det var tänkt. Jag skulle ha reflekterat över och beskrivit en utomparlamentarisk handling, men det får vänta till imorrn. Jag var på Sergels torg istället. Det var jag och runt 20 000 till! Och det var förbannat skönt! Jag höll på att börja gråta när jag kom upp ur tunnelbanan och såg alla människor och kände värmen och beslutsamheten. Det är så mycket mer konstruktivt att stå tillsammans än att sitta hemma själv och vara arg och ledsen. Visst fanns det arga människor där men det kändes aldrig hotfullt utan det som genomsyrade folkmassan var beslutsamhet. Och visst gick vi förbi en hel massa poliser men de flesta log…..

En liten stund där när det blev en sorts mellanläge så uppstod ett vacum, och all den kraft som folkmassan utgjorde behövde men saknade riktning. Och det slog mig hur lätt någon hade kunnat ställa sig upp och ta ledningen och få med sig tusentals människor. Både en välsignelse och en förbannelse. Det fanns ögonblick när så mycket kunnat gå på tok, men det fanns ansvar också! Så det gjorde inte det. Det blev en fin kväll och en fantastisk känsla av gemenskap!

Och visst skrek människor både det ena och det andra. Och naturligtvis också: ”Inga rasister i våran riksdag!” Men min favorit var ändå ”Ut med Åkesson och in med Nalle Puh!”