Jag satt lite illa till. Världen krånglade en del. Och jag skrev den förra texten, med lite allvar och en del ironi och väldigt mycket humor. En bra mix att förhålla sig till världen i. Och i orden fanns också någonstans en tillit till att det fanns en väg. Och visst fanns det det! Men inte i form av jobb eller sjukskrivning eller tipsvinst eller andra materiella sätt att hyfsa till en situation. Jag fick något mycket större och bättre än så. Jag fick de här orden. Och jag vill dela dem med dig:
Ditt liv är inte där du bor och det du jobbar med eller är arbetslös ifrån. Ditt liv är inte heller din familj eller ditt utseende. Inte din avundsvärda karriär eller din körda tenta. Det är inte din krockade bil eller nyrenoverade sommarstuga. Ditt liv är det i dig som svarar den där bleka vintersolen som är på väg upp bakom slitna träd och sveper in dig och världen i ett nästan omärkligt leende. Ditt liv är det som tar andan ur dig när samma sol får himlen och havet att brinna i en makalös solnedgång. Ditt liv är det i dig som svarar den genomträngande helt oskyddade blicken från spädbarnet i vagnen på tunnelbanan. Större delen av dig vill komma undan, men i dig finns också en liten del som vill stanna i de intensivt blå ögonen och mötas. Det är ditt liv. Ditt fysiska hjärta hör inte till ditt liv. Det tickar troget på i din livssituation tills den dag kommer då det gjort sitt. Hjärtat i ditt liv slår lugnt och stilla och evigt och ibland också i takt med ditt fysiska. När din livssituation är outhärdlig och allt i din kropp och dina tankar skriker av smärta och vrede och vanmakt. När du vill bort och ut och slippa ifrån. Då är det inte ditt liv du vill fly ifrån. Inte ditt liv som är för tungt. Ditt liv är det som bär dig igenom din livssituation och också bortom den. Ditt liv är precis här och just nu och helt fantastiskt.
Vore det inte på sin plats, kära Eva, att du började att satsa på en författarkarriär.
Talangen saknas då inte 🙂
jisses… tack!! Som fan!
Mm… 🙂