Sahlin och Fredrik

Ska man skratta eller gråta…. Sverigedemokraten Kent Ekeroth och jag verkar ha nåt gemensamt… Fast tvärtom om ni fattar. Han försöker få alla svenskar att förstå allvaret i det stora osynliga hotet om islamistiskt övertagande och svenskhetens utplånande. En struktur och ett hot som inte finns. Jag försöker peka på den patriarkala struktur som jag så tydligt ser och som styr oss alla i olika grad oavsett om vi är medvetna om den eller inte och fascinerande skrämmande förtvivlat många säger att den inte finns! Under första hälften av mitt liv begrep jag inte vad feministerna tjatade om. Vaddå förtryck och kvinnokamp? Jag var väl inte förtryckt? Jag levde i Sverige i jämställdhet och var precis lika mycket värd som alla andra. Så flyttade jag till Tyskland, gifte mig och blev feminist. I den ordningen. Tyskland fick ett världskrig i vägen för utveckling och hade uppenbarligen inte hunnit lika långt som Sverige vad gäller jämställdhet i samhället rent generellt. För skillnaden var precis tillräckligt stor för att jag skulle bli medveten om den. Jag blev reducerad, osynlig och med tiden rätt så förbannad. Inte ens mitt namn fick jag behålla. Jag var ”Frau Michael Melchior”. Eva fanns inte längre i det offentliga rummet. Vänner berättade att i ansökningar till universitetet skulle faderns titel anges. Modern var tydligen inte så viktig. Och fadern tillräckligt viktig för att styra sina barns utbildningsmöjligheter. Och det fanns mycket mycket mer. Det här var inte 50-tal utan i mitten av 80-talet. Men de flesta tyskar såg det inte och kände sig inte förtryckta. Efter några år flyttade jag hem till Sverige. Och såg… Har man väl blivit medveten om det som så många skäller för inaktuellt 70-tal och förlegat, nämligen könsmaktsordningen, den patriarkala strukturen och de normer som styr vad vi gör, säger, tänker och känner, så är det helt omöjligt att undgå att lägga märke till det. Tusentals små och stora saker. Varför heter de Mona och Reinfeldt istället för Sahlin och Fredrik? Oprah och Letterman? Det handlar inte om vem som är mest förtryckt, om det är killar eller tjejer som mår sämst. Det handlar om att vi alla lever i en osynlig struktur som begränsar och styr oss på olika sätt. För mig är det så tydligt så jag glömmer att det inte är det för andra. Jag har sett delar ur den uppenbarligen utmärkta filmen ”Tusen gånger starkare” och när det skulle bli debatt om den ville jag höra vad som sades. Och blev alltmer förvånad och arg. Istället för debatt om hur vi ännu mer ska medvetandegöra det som filmen visar, så diskuteras om någon överhuvudtaget är offer och i så fall vem! Så diskuteras om könsmaktsordningen är ett påhitt eller åtminstone helt förlegad. Man häpnar! Och jag får hela tiden försöka komma ihåg att jag ju VET att man kan leva så, att inte se. Jag minns ju det. Men jag trodde att vi kommit längre! För en par år sen satte jag ”Egalias döttrar” i händerna på min tonårige son. Jag fick tillbaka den med orden: ”Jag önskar nästan att jag aldrig läst den….”

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Sahlin och Fredrik

  1. Lena Höök skriver:

    Ja Eva, dessa ”feministiska glasögon” går ej att lägga undan som man kan göra med ett par vanliga läsglasögon. Numera upplever jag att jag har en fastsydd lins där allt särskådas utifrån ett maktperspektiv; könsmaktsordningens.
    Jag upplever ett stort utanförskap även bland de så kallade likasinnade frihetliga socialister. Könsmaktordningen är ett begrepp som väldigt få är pålästa om. Däremot är det många som har mycket starka åsikter i frågan, men som inte har följt med i den moderna debatt som förs mellan olika teoribildningar inom genus forskningen
    Jag är Jävligt trött på att ständigt behöva förklara vad jag menar när jag säger att jag är anarkafeminist. Läs på och kom igen sedan och snacka, är något som känns påfrestande i längden att behöva säga till människor i ens närhet. Men jag ger Aldrig upp för jag vet att det gynnar Människan. Själv är jag inne på tänket intersektionalism. Den aspekten finner jag fördjupande och problematiserande på ett mycket inspirerande sätt. För tillfället känns det rätt befriande att benämna mig som hen.
    Kramar och hejar på 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s