Jag lever i ett land som står på tröskeln till att börja anpassa sig till ett synsätt som innebär att jag och många av mina vänner är mycket mindre värda än andra. Ett land med dörren öppen till officiellt sanktionerade skillnader i människovärde. Det hände i andra länder. Det såg omöjligt ut men det hände i Danmark. Och det kan hända här. Trots facit i hand kan det hända här. Jag lever och tänker relationsanarkistiskt vilket ger konsekvenser som det ”nya” partiet anser är ett hot mot trygghet och stabilitet. Det är bland annat den delen av min anarkistiska vardag jag tänkte skriva om här. Den relationsanarkistiska. Så kom Valet emellan. Och mycket blev annorlunda. Saker som jag även om jag förutsåg att SD skulle komma in i riksdagen inte alls kunde föreställa mig.
Som stölden av min självklara känsla av att lugnt stiga in i en tunnelbanevagn och sätta mig oavsett vem som redan sitter där. På måndagen efter valet åkte jag in till city. Redan på roslagsbanan kändes det annorlunda. Jag ville att kontrollanten skulle veta att jag inte var en av dem som ansåg att han skulle åka ”hem”. Så jag antar att jag såg vänligare ut än vanligt. Inte nåt att hetsa upp sig över kanske… Men inget var längre självklart. Jag hade blivit medveten om en skillnad som jag inte reflekterat över innan. Den känslan växte sig allt starkare under resan. Och så kom jag fram till Tekniska Högskolan och ska gå in i tunnelbanevagnen. Där sitter hon. En liten, tyst och mörkhyad kvinna klädd i slöjor. En troende muslim. Hon sitter och ser allvarligt ner i sitt knä. Och jag vill så förtvivlat gärna att hon ska veta att jag inte är en av de 5% som inte vill ha henne här! Dagen innan hade jag inte funderat alls i den situationen utan bara noterat att hon satt där o det hade inte varit nån som helst skillnad om hon varit emo, svensson, muslim eller japan. Jag hade gått in o satt mig på en tom plats. Nu var ingenting självklart! Skulle jag sätta mig nära för att signalera att jag är en vän? Långt ifrån för att inte vara ett hot? Gå fram o berätta att jag tycker om att hon finns? Att hon är välkommen? Titta på henne eller låta bli? Jag hade velat ha en skylt där det stod vem jag var. Är jag verkligen ensam om att känna så här? Över en natt har nationalisterna stulit min känsla av enkel självklarhet. Och jag avskyr det!
Anarkistvardag's Blog 