Ja, ska man demonstrera eller inte. Det kändes grymt skönt att så konkret få visa var jag står, där på Sergels Torg. Att se alla andra som också tycker nåt annat! Det kändes bättre att stå där med så många andra än att sitta ensam hemma framför datorn och tycka. Det känns mindre bra att såna manifestationer så ofta präglas av känslor och upprörda skyltar och körer som handlar om att kasta ut och krossa. Och det är väl just det där, att det ”kändes” och ”känns”. En stor folkmassa som styrs och präglas av känslor kan vara rätt vanskligt. Och också kontraproduktivt. Samtidigt hör jag hur den ena sverigedemokraten efter den andra säger att: ”Det lugnar sig snart, allt kommer att normaliseras och då kommer vi att kunna föra fram vår politik. Svenska folket har röstat fram oss.” Men 95 % har ju röstat på nåt annat? Siffror är siffror och rätt abstrakta. Kan argumenteras bort. Tusentals människor som faktiskt står där är svåra att bortse ifrån. Då är det svårt att hävda att man har svenska folket bakom sig. Eller lättare att hävda att man har det beroende på vilket läger man befinner sig i. Den 4:e oktober kommer det förmodligen att samlas en väldig massa arga människor vid riksdagshuset. Om det är en högljudd och våldsam mobb så är jag inte säker på att jag är för det.
Men alternativet? Att det inte är nån alls där? Att sverigedemokraterna kan hävda att: ”Titta, nu är det ju lugnt, nu ska vi arbeta för en förändring, och vi har svenskarna med oss.” Nej, det känns inte heller bra! Inte bra alls! Att de andra partiledarna kan börja fundera lite över vad svenska folket egentligen tycker och kanske lite nånstans börjar glida…. de vill ju vinna nästa val… Helst skulle jag vilja att så många som möjligt bara ställer sig där och visar att de finns. Inga rop och inga plakat. Utom ett. ”Vi tillhör de 95% som röstat på nåt annat!” En enorm och tyst folkmassa som är svår att förhandla bort. Det vore mäktigt.
Anarkistvardag's Blog 