Deltidsanarkist

Egentligen. Alltså…… egentligen, om jag tänkte efter, så skulle jag nog hitta en mängd argument emot att på det här sättet visa hur udda och splittrat jag tänker. Men jag har tänkt efter och tänkt efter och för säkerhets skull tänkt efter en gång extra i hela mitt liv. Visserligen har jag fått åtminstone lite grann gjort och för människor omkring mig ser det säkert ut som om jag gjort massor, men jämfört med alla de fantastiska idéer, insikter och projekt som under årens lopp irrat vilse i alla eftertankar och självdött så är det bara en handfull stjärnor av tusentals i en enorm galax. Jag har begåvats med en rätt manisk renässanshjärna i en soffliggarkropp. Fatta konflikten och frustrationen! I mitt system är det grymt långt mellan tanke och handling. Så något måste göras. De senaste åren har jag betat av en lista där jag ifrågasatt gamla mönster och beteenden som efter att en gång för länge sen varit stöd, hjälp och ibland till och med överlevnad, nu övergått till att fungera som hinder och kvarnstenar. Nu har turen kommit till just detta: ”Varför är det så förbannat svårt att realisera idéer oavsett om det handlar om målningar, grönsaksland eller jobbprojekt?”. Ja…. Varför….. Och detta varför har jag sysslat med nu ett tag. Fler tankar…. Och det har i vanlig ordning hänt en hel del innanför pannbenet och mindre utanför. Så jag har omformulerat frågeställningen. ”Hur ska jag få mer konkret gjort?” Med andra ord, hur gör jag avståndet mellan tanke och handling lite kortare… En sak som jag lärt mig är att all handling är ett steg i rätt riktning! Så att skriva ner det på papper är ett första steg. Att skriva det nånstans så att fler kan läsa ännu ett. Så, här är det, i ett någorlunda redigerat skick, ett sammelsurium av idéer, reflektioner, insikter, frågor och ett och annat svar som förhoppningsvis ska omsättas i konkret handling. Det var formen.

Så, till det som nog kan sägas vara det centrala temat i den här bloggen. Och det som alltmer kommit att bli det centrala temat i mitt liv de senaste åren. Hur ska jag leva med en anarkistisk inställning i en allt annat än anarkistisk omgivning? Det är några år sen nu som jag insåg att det jag tror på kan kallas för anarkism i grundbetydelsen ”utan härskare” och där härskare inte bara är en person eller gruppering utan också de normer, utifrån satta förbud och inte längre så värst överenskomna regler som styr våra liv. Det här är något som mer och mer kommit att färga alla delar av min vardag och alla mina relationer. Som för mig och många omkring mig inneburit mer frihet men också rejäla konflikter med en alltifrån skeptisk till öppet fientlig och dömande omgivning. Hittills har det mesta pågått hemma hos mig. Men det börjar bli trångt härinne och allt svårare att kompromissa. Och valet på söndag har aktualiserat en hel del. Tron på att demokratin är det enda rätta och att allt annat är av ondo och hotfullt, lever lika starkt i mig som i de flesta andra som är uppvuxna med den. Självklart ska vi ha demokrati! Självklart ska vi rösta! Det har varit sant för mig i hela mitt liv. Och jag har röstat. Jag ska rösta i år också. Men i år är det långt ifrån självklart. Jag blir alltmer säker på att saker behöver problematiseras och ifrågasättas för att utvecklas och fungera bra. Till och med demokratin. Och just nu undrar jag verkligen vad parlamentarismen gör med oss och om det behöver vara så. Tänk om vi blir passiviserade? Tänk om det kanske är effektivare att själv ta ansvar för situationer och hjälpas åt att bygga och skapa där det behövs och NU och där jag står, istället för att rösta på en annan person som företräder ett parti som också verkar tycka att situationen behöver åtgärdas och som säger sig vilja åtgärda det på ett sätt som jag tycker verkar vara det bästa och förhoppningsvis vinner valet och kan tillsätta en utredning som utmynnar i ett förslag till åtgärd som om det finns resurser kan realiseras under nästa mandatperiod. OM de vinner valet. Under tiden sitter vi och väntar. Vanmäktiga. Under tiden går en massa barn under, svälter gamla ihjäl, arbetar de med jobb ihjäl sig och tynar de som är utan bort. Sysselsättning är ett märkligt ord som perfekt beskriver en massa jobb där tiden måste fyllas ut med saker innan man får gå hem, och ett direkt hån mot andra där människor sliter ut sig fysiskt långt innan pensionen. Parlamentarismen må ha sina fördelar men i mig ropar en allt högre röst nåt som gör mig rädd. Tänk om vi väljer bort vår egen känsla av möjlighet att påverka och lust att bygga och skapa? Det är en helt annan känsla att själv sätta spaden i marken än att bakbunden stå och välja ut nån som ska gräva! Tänk om det vi väljer inte är frihet, trygghet och tillväxt utan istället beroende, vanmakt och brist……..

Tänk om det är möjligt att peta lite på normerna, gå förbi reglerna utan att nödvändigtvis bryta mot dem och smyga in lite revolution inom systemets gränser? Tänk om jag inte behöver vänta på att någon annan ska åtgärda det som behöver göras varje gång? Tänk om jag faktiskt kan själv ibland? Eller om till och med några av oss kan själv? Ibland? Det är det jag ska försöka ta reda på. Så på söndag ska jag rösta, men på måndag börjar mitt liv som deltidsanarkist!

Annons